mariejonasson

Jag är en mästare på att förtränga..Men i bland kommer det i kapp mig, en del eller allt. Nu en del, nu dom som jag älskade otroligt mycket. I går var det Boye...i dag mormor....och det gör så ont att det bränner i hjärtat, så ont att det nästan inte går att få luft.

I går råkade jag bara öppna en gammalt mail...och det fick mig att inte kunna förtränga...skjuta undan...Jag skulle aldrig sålt min Boye, min vän...jag skulle inte... jag var sliten och ville ge honom en chans till...den fick han och jag vet att han inte hade det dåligt men jag skulle inte sålt honom.....Kanske utgången inte blivit annorlunda om jag åkt riket runt med honom..men jag skulle inte sålt honom. Beslutet skulle ha varit mitt.. han skulle ha varit hos mig...ett år eller fortfarande.
Folk fattar inte...Camaro var inte en häst, eller jo det var han ju såklart...men han var inte som andra hästar.. Det säger alla om sina hästar...och ja alla hästar är förhoppningsvis det för sina ägare...men C var annorlunda! Han var verkligen annorlunda...Det finns några som vet vad jag menar, som kan glädjas över att ha varit en del av hans liv...Den lilla som många tyckte fula treåringen som kom till Årjäng. Som hans ägare tyckte var så ful att hon motade mig i dörren och sa att jag skulle håna henne för att hon tog med honom hem. Folk höll med hans ägare men inte jag, han var vacker från dag ett i mina ögon! Vi skämtade ofta om att han nog var äldre än tre och säkert redan inriden för han var snäll och stadig att rida redan första dagen. Det enda han var rädd för var när jag skulle springa bredvid honom första gången K skulle rida honom. Men så fort jag stod vid sidan så travade han helt obekymrat på.
Eller den gången han löshoppade för första gången...Han var lite chockad över sig själv och att han klarat hindren...får inte riktigt stopp på sin valpiga kropp utan glider en bit och går omkull....lyckas slå sönder sargen och fastna med alla benen I SARGEN! Vi hinner bara tänka att nu sparkar han sönder alla ben han har. Men vad gör han...fyra år gammal...Han lägger ner huvudet i spåndet och vrider bak huvudet mot oss och hans ögon säger "Men hallå ska ni komma och hjälpa mig loss eller?" Dom ögonen glömmer jag aldrig.
Han var en av få hästar som gillade att vara på sjukhus. Där finns det snälla människor som kliar på mig och pratar med mig tyckte han. Första gången vi var där sa jag att han inte behövde domesedan när det skulle röntgas. De sa att de var tvungna för annars skulle inte försäkringen gälla på utrustningen om ngt hände. Men det var den gången han fick det....sen visste de...Camaro var den snälla hästen..han som tyckte att besöken på sjukan var en trevlig stund. Sprutor var oftast skönt. Men böjja benen kunde de ju gärna på låta bli.
Camaro hade nerv och i bland var han odräglig...när han vilade tex och man skulle ut och gå....eller om han bodde i småstall och hans kompis gick i väg...i storstallar däremot kunde han gärna lägga sig och sova frukost och inte bry sig om att tjugo hästar gick ut i hagen. Och all personal vi haft både här och i Hagfors accepterade hans egenheter, TACK! Vaktis här sa alltid att om han ville sova frukost fick han gärna göra det och han tog ut honom när C själv tyckte att det var dags.
Vilken mer häst gillar att bli kliad på baken med en grepe? C älskade det och höll på att vika sig dubbel.
C älskade att bli tagen på. Cs bästis Is ägare kallade honom EgoBoy. När dom gick tillsammans i hage kliade dom på varandra. Men C kliade bara på I så mkt det behövdes för att I skulle fortsätta klia. Man fick dåligt samvete om det var 3 dagar på ett år som man inte hann rykta just för att han njöt så...
Jag har aldrig träffat en häst som vänder sig om, lämnar krubban för att utdela världens största lusernpuss och står kvar till matte fått det kos hon vill ha.
Han var UNIK, helt fucking jävla UUUUUNIK...Och det gör ont i mig att jag gjorde honom till någon annans... Det enda jag kan göra är att hedra hans minne och vara tacksam för allt han gett mig...och innerst inne vet jag...han
var min....bara min.









I dag saknade jag mormor när jag gick förbi "hennes" lgh. Oftast är jag tacksam över att hon inte behövde bli gaggig. Men i dag flög min egoistiska saknad över mig...Saknaden efter världens bästa momma. Har ingen bild på henne på den här datorn men ska ordna en. Jag saknar allt med henne...och jag får svårt att andas....Jag har alltid haft svårt för förändringar...och döden är en skrämmande förändring.
Jag försöker att inte kämpa emot...försöker ge luften en chans att komma fram men det är svårt.