mariejonasson

Jag har tänkt mycket på det och i fredags diskuterade vi det vid fredagslaxen. Att man gör dumma saker i livet, man gör fel val, man sårar människor man älskar. Vissa saker som man gör, som är fel,dumt och idiotiskt, hur fel, dumt och idiotiskt det än må vara släpper man. Det var fel, dumt och idiotiskt. Men människor gör saker som är fel,dumt och idiotiskt, man kan inte slänga ner allt i ryggsäcken för då skulle man drunkna. Jag har gjort mycket fel, dumt och idiotiskt men det mesta har jag skakat av mig, det mesta, eller iallafall mycket är inget att hetsa upp sig över. Jag tröstar mig med att alla människor gör saker som är fel, dumt och idiotiskt. Det känns skönt även om det inte ändrar på att JAG gjort saker som är fel, dumt och idiotiskt.
Vissa saker kan man däremot inte släppa att man gjort...man får svårt att andas när man tänker på det...gjort är gjort men oj va ont det gör....sånt man har gjort som någon eller några vet om men som man helst inte pratar om med någon. Då spelar det ingen roll att dom flesta människor gjort något sånt. Det är sånt som man lider av då och då, när man inte tillåter sig/ kan tränga bort det utan det kommer över en med full styrka. Det gör ont i hjärtat, för att det felaktiga,dumma och idiotiska har drabbat någon man älskar och att det orsakat personen större smärta än vad ett simpelt ord som förlåt kan råda bot på.
Jag har inte gjort enormt många sådana saker men dom jag har gjort gör ont. Vissa av dom sakerna kanske inte ens är stora för den drabbade, ibland kanske den drabbade ens blivit drabbad men för mig är dom enorma, saker jag kommer få ha i min ryggsäck sålänge jag lever. Sen finns det säkert saker som upplevs tvärsom också. Saker som jag anser är historia, som gjordes men inte betydde något särkilt men som någon tagit väldigt illa vid sig av.
Det är helt enkelt inte lätt. Jag jobbar med mig själv, försöker göra mindre fel, dumt och idiotiskt. Jag är en god människa men ibland blir det fel,strömavbrott i det goda liksom,otur att fel ord ramlar ut när munnen öppnar sig. Eller något.

I natt drömde jag om min farmor och vaknade med tårarna strömmande nerför kinderna och där snuddar vi lite vid det som jag skrivit.
Jag älskade min farmor. Men jag var en dum tonårstjej som tog alla i min närhet för givet. Livet rusade på och man tog sig inte tid till sådant som man idag ser som viktigt. Det ångrar jag men samtidigt kan man inte ångra att man var yngre och mindre mogen.
Mormor bodde 10 mil bort när vi var små och det var riktigt roligt att åka och hälsa på. När hon sedan flyttade hit var hon alltid en lättsam och rolig mormor, inte gammal liksom.
Farmor var lite tvärsom. Hon bodde nära, hon var liksom här. Hon var dessutom äldre än mormor både räknat i år och beteende. Inte mindre go men inte lika lättsam att umgås med för ett barn/ungdom. Hon gick bort när jag var typ sjutton, cancerhelvete. Det är första gången jag sett min pappa gråta som ett barn och hela jag kände hans smärta. Jag vet inte hur jag upplevdes av folk men jag var livrädd(och är fortfarande) för begravningar och vågade inte gå. Det ångrar jag, så in i helvete, förlåt farmor, förlåt pappa.
Men det som gör saknaden värst är att jag inte fick uppleva och umgås med min vackra farmor som vuxen. Mormor uppskattade jag oerhört som både barn, tonåring och vuxen. Farmor hade jag, låt oss kalla det för lite ytligare kontakt med som barn,inte ytlig som ytlig men äh hittar inte rätt ord. Men när jag sitter här som vuxen och klok*harkel* kan jag bli snudd på tokig över att inte få uppleva min farmor i vuxet tillstånd. Att få sitta och prata om allt och ta sig tid att älska. För jag är helt trygg i det, jag vet att jag älskade min farmor. Jag tog bara allt för mycket för givet då, när hon fanns kvar. Kanske jag kan locka ur pappa lite farmornostalgi någon gång. Han har lyckats få mig att bli nyfiken på min farfar som jag aldrig fick träffa, som cancerhelvetet tog också. Min farfar var en mycket klok man så mycket har jag förstått när pappa har citerat honom. Skulle gärna ha träffat honom men den gåvan fick jag klara mig utan. Jag tänker lite på honom också men i dag är det farmor som är hos mig. Har tänt ett ljus och tackar henne för att hon gett mig min pappa. Jag är ju inte kyrklig, jag har till och med gått ur kyrkan men någonstans har jag en svag förhoppning att hon vet vad jag känner och förlåter mig för att jag inte stannade upp där och då.
Man måste bromsa livet, ta sig tid att älska riktigt ordentligt och inte bara i förbifarten. Man ska inte ta någon eller något förgivet.
Jag och min farmor hade en viktig sak gemensamt, vi älskar/älskade att skriva. Jag blir glad när pappa påminner mig om att "det har jag fått i från farmor" Det får mig att känna stor samhörighet.

Jag vet att du älskade mig och var stolt över mig farmor. Hoppas du visste/vet att jag älskade/älskar dig också!